Bowen Mountain

Ska jag vara helt ärlig vet jag inte hur jag känner..

De senaste veckorna har varit helt underbara, trotts att det har varit en del hårt arbete. Men tack vare det så känns det som att jag har kommit närmare familjen, jag har njutit av att vara en del av den. Jag har spenderat ensamtid med både Natalie och Mike som kändes viktigt. T.ex. Blev jag fast nere i North Richmond med Mike, jag fick titta på när han hjälpte Sarahs preschool med deras internet och hade en trevlig konversation, i alla enkelhet. Jag har haft djupa konversationer med Natalie om vad folk tänker när folk ser oss två och barnen.. Tror de att vi är lespiska? Vad tror de när jag, Natalie OCH Mike går och handlar med barnen? (en av alla udda ämnen vi pratat om)

Tiden här nere har gått alldeles för fort. Nej det är inte över än, men snart.. och med tanke på hur fort nästan 7 månader har gått så kommer nog den sista MÅNADEN (singular!!) (innan Camilla kommer) bara försvinna. Det känns som att jag har blivit tagen på sängen, även om jag har haft stenkoll på hur länge jag har varit här och hur långt jag har kvar så kom det som en chock, att det snart är slut! Trots att jag har koll så har jag ingen koll. Does it make anny sense?

Och nu börjar folk fråga mig om mina planer och hur jag känner inför att lämna allt..

Med blandade känslor! Samtidigt som jag saknar alla där hemma, min säng (jag har även en lista på vad jag vill äta  och göra när jag kommer hem), min Fredrik, föräldrar och bröder. Men det kommer bli jobbigt att lämna denna familj och Sarah, Flynn, Natalie, Mike och Australien.. så mycket som jag fortfarande inte har sett och gjort, Bondi Beach, IKEA!! (MEN HALLÅ!!)

Jag har kommit barnen så nära.. även om jag och Flynn hade en jobbig start och har våra duster så har vi fått en fin rellation. Det kommer bli hjärtekrossande. Det värsta är att jag inte har en aning om jag någonsin kommer att komma tillbaka. 

Det är en alldeles speciell upplevelse att bli intagen i en familj man inte känner och bli en del av den. (Så många au pairer jag har pratat med som inte varit lika lyckosamma).

På något sätt känner jag mig inte redo att åka hem än, det är för snart! Men idag blev jag påmind om varför jag vill hem (när de grälar),  men jag vill inte heller till någon annan familj efter den här, och jag vet att säga hej då till Camilla skulle bli alldeles för svårt. Jag tror ändå att det är dags att komma hem, och mina förhoppningar är att jag kommer resa tillbaka till mitt andra hem <3